Högdos oralt Vancomycin optimalt behandlingsschema för C difficile
Clostridium difficile (C. difficile) beräknas ha orsakat omkring en halv miljon infektioner under bara ett år i USA, enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC). Även om oralt vankomycin anses vara den optimala behandlingen för diarré i samband med C. difficile finns det inte mycket data om doseringsscheman.
Nu har dock forskare från NYU Winthrop-sjukhuset i Mineola funnit att en inledande behandling med vankomycin eller administrering i högdoseskalering kan vara den mest effektiva behandlingsschemat.
För den sjukhusövergripande studien försökte forskarna att ytterligare förstå högdos vankomycin som enda C. difficile-behandling. Medan behandlingsriktlinjerna föreskriver en kur på 125 mg vankomycin beslutade forskarna att börja med en kur på 250 mg vankomycin. Forskarna utvecklade en algoritm som innebar att om en patient inte uppvisade en markant förbättring efter tre dagar med 250 mg oralt vankomycin skulle dosen ökas till 500 mg oralt vankomycin.
Studien är ”en vädjan om att om patienten inte vänder sig om – inte botas, bara förbättras markant genom att minska antalet avföringar med 75 procent eller så i stort sett – inom tre dagar, så är det rimligt att inte lägga till ytterligare ett läkemedel, utan bara ta oralt vankomycin och öka dosen”, säger författaren till studien, Burke A. Cunha, till vår systerpublikation MD Magazine. ”Du går från 250 mg, om det är vad du använder, till 500 mg och slutför 10-dagarsbehandlingen.”
Under en 24-månadersperiod fanns det 160 berättigade patienter som testades positivt för C. difficile. Patienterna delades sedan in i 3 grupper: konventionell doseringsgrupp, högdoseskaleringsgrupp och primär högdosbehandling.
Den konventionella doseringsgruppen bestod av 65 patienter som behandlades med 125 mg oralt vankomycin. De blev kliniskt botade efter i genomsnitt 5 dagar, efter i genomsnitt 14 dagars behandling. Den andra gruppen, högdoseskaleringsgruppen, bestod av 33 patienter som ursprungligen behandlades med 250 mg vankomycin. Efter 72 timmar med deras första behandling märkte forskarna ingen markant förbättring, och därför ökade de den orala vankomycin-dosen till 500 mg. Den kliniska lösningen inträffade på dag 10, vilket i genomsnitt var endast 4 dagar efter upptrappningsdosen. Det fanns 14 patienter i högdosgruppen som behandlades med vankomycin 500 mg under hela behandlingsförloppet; för dessa patienter inträffade den kliniska lösningen efter i genomsnitt 5 dagar.
Inget av resultaten förvånade dr Cunha; det var hela tiden hans intryck att den höga doseskaleringen eller den primära höga dosen var den mest effektiva för att nå en klinisk lösning för C. difficile.
”När du berättar det för folk kommer de att säga, åh det är anekdotiskt. Så vi studerade det, och det är inte anekdotiskt”, sade han.
Studien har konsekvenser för stewardship och sjukhusens epidemiologi eftersom läkarna nu kan nå kärnan i det smittsamma problemet tidigare. Sjukhuset vill inte ha personer med C. difficile på sjukhuset om de kan undvika det, och de vill inte att de smittade patienterna ska vara på sjukhuset längre än nödvändigt, sade han.
”Man kan säga att det kostar mer eftersom du fördubblade dosen, men du minskar varaktigheten”, tillade dr Cunha, som förespråkade metoden på grund av att den totala kostnadsbördan för patienten och sjukhuset minskar. ”Du minskar sjukhusvistelsen. Det finns alla dessa andra saker. Kostnaden för vankomycinet genom att fördubbla dosen har ingen effekt på den totala kostnaden för sjukhusvistelsen och hälso- och sjukvårdssystemet.”
En tidigare version av denna artikel publicerades på MDMagazine.com.