Häxjakter: Ett globalt problem på 2000-talet
10.08.2020
Häxjakterna hör inte alls till det förflutna – inte ens på 2000-talet. I många länder är detta fortfarande en sorglig verklighet för många kvinnor i dag. Därför har den 10 augusti utsetts till världsdag mot häxjakt.
Akua Denteh misshandlades till döds i Ghanas East Gonja-distrikt förra månaden – efter att ha blivit anklagad för att vara en häxa. Mordet på den 90-åriga kvinnan har än en gång belyst de djupt rotade fördomarna mot kvinnor som anklagas för att utöva häxkonst i Ghana, varav många är äldre.
En arrestering gjordes i början av augusti, men frågan fortsätter att uppmärksammas efter att myndigheterna anklagats för att ha dragit ut på tiden i fallet. Människorätts- och jämställdhetsaktivister kräver nu en förändring av kulturen i ett land där övernaturliga föreställningar spelar en stor roll.
Men fallet med Akua Denteh är långt ifrån ett isolerat fall i Ghana, eller för den delen i världen i stort. I många länder i världen anklagas kvinnor fortfarande varje år för att utöva häxeri. De förföljs och dödas till och med i organiserade häxjakter – särskilt i Afrika men även i Sydostasien och Latinamerika.
Läs mer: Ghana: Häxanklagelser sätter livet på spel
Häxjakter: Det katolska missionssällskapet missio, som är en del av de globala påvliga missionssällskapen under påvens jurisdiktion, har förklarat den 10 augusti som en världsdag mot häxjakt och säger att i minst 36 länder runt om i världen fortsätter människor att förföljas som häxor.
Då den katolska kyrkan uppmuntrade häxjakter i Europa från 1400- till 1700-talet försöker den nu kasta ljus över denna mörka praxis. En del av detta kan vara en känsla av historisk skyldighet – men den verkliga drivkraften är det antal offer som häxjakterna fortfarande kostar idag.
Historikern Wolfgang Behringer, som arbetar som professor med inriktning på tidigmodern tid vid Saarlands universitet, tror bestämt på att sätta siffrorna i perspektiv. Han berättade för DW att under dessa tre århundraden antas mellan 50 000 och 60 000 människor ha dödats för så kallade häxbrott – en siffra som är nära nog dubbelt så stor som befolkningen i vissa tyska storstäder på den tiden.
Men han säger att bara under 1900-talet mördades brutalt fler människor som anklagades för häxeri än under de tre århundradena då häxjakterna bedrevs i Europa: ”Mellan 1960 och 2000 mördades omkring 40 000 människor som påstods utöva häxeri bara i Tanzania. Även om det inte finns några lagar mot häxeri som sådant i den tanzaniska lagstiftningen, beslutar bytribunaler ofta att vissa personer ska dödas”, säger Behringer till DW.
Historikern insisterar på att på grund av det kollektiva beslutsfattandet bakom dessa tribunaler är sådana mord långt ifrån godtyckliga och isolerade fall: ”Jag har därför dragit slutsatsen att häxjakterna inte är ett historiskt problem utan en brännande fråga som fortfarande existerar i nutiden.”
A pan-African problem?
In Tanzania, the victims of these witch hunts are often people with albinism; some people believe that the body parts of these individuals can be used to extract potions against all sorts of ailments. Similar practices are known to take place in Zambia and elsewhere on the continent.
Meanwhile in Ghana, where nonagenarian Akua Denteh was bludgeoned to death last month, certain communities blamed the birth of children with disabilities on practices of witchcraft.
Malawi inleder ett tillslag mot anti-albino vidskepelse
I Demokratiska republiken Kongo är det oftast de yngre generationerna som förknippas med häxeri. Så kallade ”häxbarn” förkastas vanligen av sina familjer och lämnas till att klara sig själva. Deras så kallade brott har dock ofta inte alls mycket med trolldom att göra:
”Vi har hört talrika fall där barn utsatts för våldtäkt och sedan inte längre accepterats av sina familjer. Eller så föds de som illegitima barn utanför äktenskapet och tvingas leva med en förälder som inte längre accepterar dem”, säger Thérèse Mema Mapenzi, som arbetar som missionsprojektpartner i staden Bukayu i östra Demokratiska republiken Kongo.
”Barn av häxeri” i Demokratiska republiken Kongo
Mapenzis anläggning var ursprungligen tänkt att bli ett kvinnohem för att härbärgera kvinnor som utsatts för våldtäkt av milisen i de östra delarna av landet, där våldtäkt används som ett krigsvapen som en del av inbördeskriget där. Men med åren började fler och fler barn söka hennes hjälp efter att ha blivit avvisade som ”barn av häxeri”.
Med hjälp av det katolska missionssällskapet missio stödjer Mapenzi nu också dessa minderåriga individer i att hantera sina många trauman, samtidigt som hon försöker hitta barnhem och skolor åt dem.
”När de här barnen kommer hit har de ofta blivit misshandlade, brännmärkta som häxor eller har drabbats av andra skador. Det är smärtsamt att bara titta på dem. Vi blir alltid chockade när vi ser dessa barn utan något som helst skydd. Hur kan detta vara möjligt?” undrar Mapenzi.
Söka dialog för att få slut på häxjakten
Men det finns en hel social infrastruktur som underblåser detta hat mot dessa ungdomar i Demokratiska republiken Kongo: Många karismatiska kyrkor skyller sjukdomar som hiv/aids eller kvinnlig infertilitet på häxeri, och oäkta barn fungerar som syndabockar för problem som inte är lätta att lösa i ett av världens fattigaste länder. Andra orsaker som anges är plötsliga dödsfall, uteblivna skördar, girighet, svartsjuka med mera.
Thérèse Mema Mapenzi säger att det är en svår uppgift att försöka hjälpa dem som är mottagare av denna ilska, särskilt i avsaknad av rättsligt skydd: ”I kongolesisk lag erkänns inte häxeri som ett brott mot lagen eftersom det inte finns några bevis som man kan lägga fram. Tyvärr har folket därför utvecklat sina egna rättsliga metoder för att söka vedergällning och straffa dem som kallar dem för häxor.”
Förutom att hjälpa dem som flyr undan förföljelse söker Mapenzi också dialog med samhällen för att stoppa fördomar mot dem som anklagas för häxeri och trolldom. Hon vill föra samman familjer som splittrats av häxjakterna igen. Som medlare pratar hon med människor och lyckas ibland återförena släktingar med kvinnor och barn som har utestängts och skambelagts. Mapenzi säger att sådana insatser – när de lyckas – tar i genomsnitt två till tre år från början till slut.
Men även om det finns en kvarstående risk att offren återigen misstänks för häxeri, säger hon att hennes insatser är värda risken. Hon säger att det faktum att den 10 augusti har erkänts som världsdagen mot häxjakt skickar en signal om att hennes arbete är viktigt – och att det behövs.
Jaga jägarna – ett farligt företag
För Thérèse Mema Mapenzi markerar världsdagen mot häxjakt ytterligare en milstolpe i hennes uppförsbacke i Demokratiska republiken Kongo. Jörg Nowak, talesman för missio, håller med och hoppas att det nu kommer att finnas en växande medvetenhet om denna fråga runt om i världen.
Som en del av sitt arbete har Nowak besökt flera missio projektpartners som kämpar för att hjälpa till att få ett slut på häxjakterna under de senaste åren. Men han var själv inte medveten om problemets omfattning förrän 2017.
Det första fallet han behandlade var mordet på kvinnor som anklagades för att vara häxor i Papua Nya Guinea på 2010-talet – vilket så småningom resulterade i att han publicerade en artikel om krissituationen i landet och blev missios dedikerade expert på häxjakter.
Men mycket av Nowaks omfattande forskning i Papua Nya Guinea förblir i stort sett hemligstämplad för tillfället, åtminstone i själva landet: de bevis som han samlat på sig mot några av förövarna där skulle kunna riskera livet för de missio-partner som arbetar för honom.
Inte mycket har förändrats under århundradena, bortsett från de berörda lokaliteterna när det gäller den ockulta tron på häxkonst, säger Nowak samtidigt som han betonar: ”Det finns inget sådant som häxeri. Men det finns anklagelser och stigmatisering som syftar till att demonisera människor; ja, som syftar till att misskreditera dem för att andra ska kunna få själviska fördelar.”
Maxwell Suuk och Isaac Kaledzi bidrog till den här artikeln.
iv 
En kvinna ställs till ansvar för att hennes brorson dog av ett ormbett. En annan anklagas för att ha gjort någon annans barn sjukt. I Ghana är anklagelser om häxeri vanliga. De är ett sätt för familjerna att göra sig av med kvinnor som inte längre är till nytta för dem eller som har blivit för självständiga. Den Münchenbaserade fotografen Ann-Christine Woehrl umgicks med några av de anklagade kvinnorna.
Kvinnor i Västafrika som stämplas som häxor måste frukta för sina liv. Många av dem förgiftas, stryps, dränks eller bränns ihjäl. De finner en tillflykt i norra Ghana i sex så kallade häxbyar. Gambaga och Gushiegu är de två byar som Ann-Christine Woehrl besökte.
Women accused of witchcraft lose their homes and their identities. They are forced to give up their role as mother, daughter and wife and are sent into exile. Now they live in a community of women who share their fate. Each woman has a small hut to herself and they all contribute to fulfilling their basic needs and supporting the village.
Ann-Christine Woehrl hung black fabric in front of one of the huts and posed 40 women in front of the neutral background. She listened and gave them space to tell their stories. In front of the camera, the women were able to show who they really were or who they wanted to become once again.
The women build their huts and plant the surrounding fields. Under torrperioden går de till marknaden och samlar in spannmål som fallit till marken och som ingen annan vill ha. De är tunnare och fattigare än andra marknadsbesökare och ingen uppmärksammar dem. Kvinnorna är i princip osynliga. Deras livliga samtal hörs bara när de återvänder till byn på kvällen.
Tron på övernaturliga krafter är utbredd i stora delar av Västafrika – både i städer och på landsbygden och över etniska grupper och religioner. Uppskattningsvis 1 300-1 500 kvinnor bor i Ghanas sex häxbyar, plus ett antal av deras barn. Ann-Christine Woehrl har i sina bilder fångat deras kollektiva känsla av stigmatisering.
Kvinnorna i ”häxbyarna” vet att de inte kan återvända till sina familjer. Ändå hoppas många av dem fortfarande på ett litet mirakel. Ann-Christine Woehrl’s photos gave them a new sense of confidence and pride. For some of the women, it was the first time they had seen an image of themselves. A book showing a selection of Woehrl’s photos will soon be published.