Vad är skillnaden mellan ett substantiv och ett pronomen?

Alla ord i det engelska språket faller in i en av flera huvudkategorier, som kallas ”taldelar”. Språkdelarna på engelska är substantiv, verb, adjektiv, adverb, pronomen, preposition, bestämningsord, konjunktion och interjektion. Man kan särskilja taldelar utifrån deras funktion i meningen, deras förhållande till andra ord i meningen och, i viss mån, deras betydelse.

Pronouns anses ofta vara en underklass av substantiv eftersom de ofta fyller samma roller i meningen. Därför är det lätt att förväxla dem.

Vad är ett substantiv?

Ett substantiv sägs vara ett ord som identifierar en person eller ett djur (flicka, brevbärare, människa, farmor, häst), en sak (blomma, kruka, tak, sylt, hatt, gräs) eller en idé eller ett tillstånd (frihet, ångest, demokrati, blindhet, glädje). Ett bättre sätt att identifiera ett substantiv från andra delar av talet är genom dess morfologiska kännetecken (suffix och prefix) och deras position och funktion i en mening.

Det finns särskilda kännetecken som hjälper dig att skilja ett substantiv från andra delar av talet. Substantiv föregås ofta av ett bestämningsord som ”the”, ”a” eller ”an”. Det finns vanliga substantiv och egennamn. Egna substantiv är namn och börjar med en stor bokstav. Substantiv kan vara singular eller plural (äpple vs. äpplen) och kan visa besittning (Jennys äpple).

Ett bra sätt att skilja ett substantiv från andra delar av talet är att titta på dess funktion i en mening. Några av de vanligaste rollerna för ett substantiv är subjekt, direkt objekt, indirekt objekt och objekt av en preposition, till exempel:

Jenny gillar sylt – ”Jenny” är subjektet och ”sylt” är det direkta objektet.

Jenny gav Margaret lite sylt – ”Margaret” är det indirekta objektet.

Jenny tycker om att äta sylt med vänner – ”vänner” är objektet för en preposition.

Namn vs. pronomen

Prononuner är egentligen en underklass av substantiv eftersom de ofta ersätter ett substantiv och kan fylla samma funktion i en mening. Till exempel:

Jenny kommer att anlända i morgon. Hon kommer att ta med sig lite sylt.

Subjekten i den första och andra meningen hänvisar till samma person: Jenny. Men i stället för att upprepa substantivet ”Jenny” används ett pronomen i den andra meningen. Utan pronomen skulle vi behöva upprepa samma substantiv om och om igen, vilket skulle få språket att låta ganska besvärligt.

Till skillnad från substantiv behöver pronomen en antecedent – det vill säga något eller någon som nämns i en tidigare mening som de hänvisar till. Om du till exempel skulle inleda ett samtal med meningen ”Han är så oansvarig” skulle vi inte veta vem du hänvisar till. Men om du i stället säger ”James åt upp all sylt. Han är så oansvarig”, skulle saker och ting bli tydligare. ”James” är här antecedent till ”han.”

Vad är personliga pronomen?

Personliga pronomen hänvisar till en av tre olika ”personer”. Första personpronomen hänvisar till talaren (jag eller vi). Andra personpronomen hänvisar till adressaten (du). Tredje personpronomen hänvisar till den person eller sak som det talas om (han, hon, det, de).

Likt substantiv kan personliga pronomen vara antingen subjekt eller objekt i en mening. Men till skillnad från substantiv tar de faktiskt olika former beroende på i vilken position de förekommer. Om de är subjekt i meningen har de nominativ kasus, och om de är objekt förekommer de i objektiv kasus. När det gäller pronomen i tredje person måste de också stämma överens i kön (feminin eller maskulin) med sin antecedent. I meningen ”Hon gillar sylt” är till exempel ordet ”hon” ett tredjepersonspronomen som förekommer i nominativ kasus eftersom det är subjekt i meningen. I meningen ”John gillar henne” uppträder dock tredjepersonspronomenet som ett objekt, så det har objektivt kasus. Nominativ- och objektivformerna ser ut på följande sätt för alla personliga pronomen:

Första personens singularpronomen: nominativ ”jag”, objektiv ”mig”
Första personens pluralpronomen: nominativ ”vi”, objektiv ”oss”
Tvåte personens singular- och pluralpronomen: Andra personens pronomen: nominativ ”du”, objektiv ”du”
Tredje personens singularpronomen: nominativ ”han, hon, det”, objektiv ”han, hon, det”
Tredje personens pluralistiska pronomen: nominativ ”de”, objektiv ”dem”