Frank-Walter Steinmeier
Mänskliga rättigheterRedigera
Human Rights Watch har tidigare betecknat Steinmeier som en ”realpolitisk förespråkare”, för vilken de mänskliga rättigheterna endast spelar en underordnad roll när det gäller att definiera hans förbindelser med länder som Ryssland och Kina.
En av Steinmeiers åsikter är att ”avskaffandet av dödsstraffet är en av hörnstenarna i den tyska politiken för mänskliga rättigheter. Dödsstraffet strider mot våra grundläggande etiska och moraliska principer”. Han uppmanade personligen till att avskaffa dödsstraffet i Uzbekistan; dödsstraffet i Uzbekistan har avskaffats sedan 2008. I april 2014 kallade han den egyptiske ambassadören Mohamed Higazy till sig efter att en domstol i Kairo dömt 683 personer till döden för att ha uppviglat till våld under protesterna sommaren 2013, efter att militären störtat den folkvalde presidenten Mohammed Morsi. Efter det turkiska kuppförsöket 2016 varnade han för att varje åtgärd från Turkiets sida för att återinföra dödsstraffet skulle få landets ansträngningar att ansluta sig till Europeiska unionen att spåra ur.
Som svar på protesterna efter det iranska presidentvalet 2009 mot den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejads omstridda seger fördömde Steinmeier vad han kallade ”brutala åtgärder” mot demonstranter i Teheran och kallade den iranska ambassadören Alireza Sheikhattar till en förklaring.
Europeisk integrationRedigera
Efter att Tyskland med nöd och näppe hade lyckats undvika en underskottsvarning från Europeiska kommissionen 2002 blev Schröder och Steinmeier de drivande krafterna bakom försvagningen av stabilitets- och tillväxtpakten, ett regelbaserat ramverk för samordning av den nationella finanspolitiken som ursprungligen var tänkt att vara garanten för en stabil euro.
I en gemensam artikel i Financial Times den 14 december 2010 föreslog Steinmeier och Peer Steinbrück att den europeiska skuldkrisen skulle lösas med ”en kombination av ett haircut för skuldinnehavare, skuldgarantier för stabila länder och ett begränsat införande av EU-omfattande obligationer på medellång sikt, tillsammans med en mer anpassad finanspolitik”. I februari 2011 föreslog Steinmeier Steinbrück som kandidat till att leda Europeiska centralbanken.
Under Steinmeiers parlamentariska ledarskap ökade socialdemokraterna trycket på förbundskansler Angela Merkel för att hon skulle gå med på att dela bördorna mer för att stävja krisen i euroområdet, och uppmanade henne upprepade gånger att ta på sig större risker för att undvika att den gemensamma valutan bryter samman. Både i februari och november 2012 röstade hans parlamentsgrupp i stort sett för Merkel-regeringens förslag till eurozonens räddningspaket för Grekland, samtidigt som han kritiserade åtgärderna för att inte vara ”en hållbar lösning för grekerna”. I juli 2014 hjälpte han till att bygga upp oppositionens stöd för ett räddningspaket från euroområdet för spanska banker. Senare, som utrikesminister, avrådde han offentligt från ”lättsinnigt” tal om ett grekiskt utträde ur euroområdet och uppmanade till ett seriöst sökande efter en lösning.
Som en reaktion på en ökning av euroskeptiska politiska partier över hela Europa i början av 2014 erbjöd Steinmeier Storbritannien ett begränsat stöd för att omförhandla EU:s fördrag, och sade att Tyskland ville att Storbritanniens inflytande skulle finnas ”mitt i” EU, inte ”vid sidan av”. Efter Storbritanniens röst för att lämna EU 2016 hävdade han att unionen saknade sammanhållning för att ta nya stora integrationssteg och att den i stället borde fokusera på migration, hög ungdomsarbetslöshet och säkerhet.
Till samma tid arbetade Steinmeier för att utveckla nya format och återuppliva nya format. I december 2014 träffade han utrikesministrarna från de tre nordiska länderna Danmark, Finland och Sverige – Margot Wallström, Erkki Tuomioja och Martin Lidegaard – för det så kallade ”N3 + 1”-formatet för att för första gången diskutera frågor av gemensamt intresse.
I augusti 2016 lovade han tillsammans med Frankrikes utrikesminister Jean-Marc Ayrault att ”återuppliva” Weimartriangeln och publicerade dokumentet ”Ett starkt Europa i en värld av osäkerhet”.
Mellan 2014 och 2016 besökte han de tre baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen – sex gånger, vilket är det högsta antalet besök av en tysk utrikesminister.
Också i slutet av 2014 förenades Steinmeier och hans brittiska kollega Philip Hammond i ett försök att få slut på ett dödläge i relationerna mellan Bosnien och Europeiska unionen, och hävdade att EU borde överge sitt insisterande på ändringar av Bosniens vallag som en förutsättning för ett stabiliserings- och associeringsavtal på vägen mot EU-medlemskap.
EnergipolitikRedigera
Sin 2007 sade Steinmeier att han motsatte sig Europeiska kommissionens förslag om att separera ägandet av energinät i Europeiska unionen, vilket föreslogs i det tredje energipaketet.
Relationer med FrankrikeRedigera
Den 14 maj 2014 blev Steinmeier den förste tyske utrikesministern att delta i ett möte i det franska kabinettet. Tillsammans med sin franska kollega Laurent Fabius flög han på flera gemensamma diplomatiska uppdrag mellan 2014 och 2015, bland annat till Moldavien, Georgien, Tunisien, Nigeria och Bangladesh. Under 2016 gjorde han tillsammans med Fabius efterträdare Jean-Marc Ayrault resor till Ukraina, Libyen, Mali och Niger.
Relationer med RysslandRedigera
I maj 2007, rapporterade dagstidningen Financial Times Deutschland att Steinmeier hade fungerat som medlare i den så kallade bronsnattkontroversen, en tvist mellan Estland och Ryssland om avlägsnandet av ett minnesmärke över Röda armén i Tallinn. Enligt rapporten föreslog Steinmeier att Estlands ambassadör i Ryssland, Marina Kaljurand, skulle åka på semester i ett försök att lugna situationen. Steinmeier ringde sin ryske kollega Sergej Lavrov och föreslog inte bara att Kaljurand skulle ta semester, utan också att Ryssland skulle lägga ner tvisten för tillfället. Efter att ha talat med Lavrov ska Steinmeier ha ringt Estlands utrikesminister Urmas Paet och fått honom att gå med på överenskommelsen. Kaljurand lämnade Moskva för en två veckors semester och pro-kremlinistiska ungdomsaktivister som blockerade den estniska ambassaden i Moskva avslutade sina protester samma dag.
När Steinmeier återvände till regeringen i slutet av 2013 kritiserade han Ryssland i sitt invigningstal för att utnyttja Ukrainas ekonomiska situation för att hindra landet från att underteckna associeringsavtalet mellan Ukraina och Europeiska unionen. I mars 2014 försvarade han Rysslands medlemskap i G8 och sade: ”G8-formatet är faktiskt det enda där vi i väst kan tala direkt med Ryssland”. När Tyskland innehade ordförandeskapet i gruppen 2015 hävdade han att uteslutning av Ryssland på grund av dess agerande i Ukraina var ett nödvändigt steg men inte ett mål i sig. Med hänvisning till Mellanöstern hävdade han att ”en titt på världen visar att vi behöver Ryssland som en konstruktiv partner i ett antal konflikter”.
I ett brev från 2015 till Cecilia Malmström, EU:s handelschef, föreslog Steinmeier en gemensam deklaration mellan EU och Ryssland som erbjöd Moskva utsikterna till efterlängtade investerings- och energikoncessioner för att skapa ett mer integrerat ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet. Enligt brevet ”skulle vi genom innehållet i denna deklaration kunna svara på Rysslands önskemål och inleda ett närmare utbyte av åsikter om energi- och investeringsskyddsfrågor, även om associeringsavtalet mellan Ukraina och EU inte direkt berör dem”.
I juni 2016 kritiserade Steinmeier Natos ”krigshetsande” mot Ryssland: ”Det enda vi inte bör göra nu är att elda upp situationen med högljutt sabelpratande och krigshetsande”. CDU-politikerna Volker Bouffier och Herbert Reul kritiserade honom för hans hållning till Ryssland, men hans kommentarer välkomnades av ryska medier.
Relationer med USARedigera
Steinmeier uttalade sitt stöd för Barack Obama när Obama fortfarande var presidentkandidat och stödde Obamas önskan om att hålla ett tal framför den ikoniska Brandenburger Tor under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008.
2016 beskrev Steinmeier den dåvarande amerikanska presidentkandidaten Donald Trump som en ”hatpredikant”. Efter Trumps val vägrade Steinmeier att gratulera honom och fördömde Trumps åsikter. Han har beskrivits som ”den tyska regeringens mest skarpa kritiker” av Trump.
Relationer med CentralasienRedigera
Under ett möte 2006 med Turkmenistans president Saparmurat Niyazov kritiserade Steinmeier Turkmenistan för dess långsamma framsteg när det gäller att genomföra rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna, och han sade att statens framsteg när det gäller att genomföra politiska reformer hade varit ”alltför haltande”.
När Tyskland var ordförande för en FN-grupp som syftade till att lösa 2008 års rysk-georgiska diplomatiska kris presenterade Steinmeier för de tre konfliktparterna – Georgien, Abchazien och Ryssland – en plan som innehöll ett fredsförslag i tre steg, vilket innebar ett slut på våldet, förtroendeskapande åtgärder under det följande året som skulle kunna leda till att direkta samtal mellan Georgien och Abchazien återupptogs och att omkring 250 000 georgiska flyktingar återvände till Abchazien. Både Georgien och Abchazien avvisade dock förslaget. I september 2008 efterlyste Steinmeier en internationell utredning av konflikten om Georgiens utbrytarprovinser. Under ett besök i landet 2014 upprepade han att ett medlemskap i Nato och EU inte skulle vara aktuellt under lång tid framöver.
I augusti 2006 gjorde Steinmeier sitt första besök i Afghanistan, där Tyskland kort dessförinnan hade tagit över befälet över den 21 000 man starka Nato-ledda internationella säkerhetsstyrkan ISAF (International Security Assistance Force). Inför det federala valet 2009 beställde Steinmeier – då fortfarande i egenskap av utrikesminister – en intern rapport om Tysklands engagemang i Afghanistan som rekommenderade att Tyskland skulle börja dra sig tillbaka från landet inom fyra år. Vid den här tiden sågs detta som en kraftig avvikelse från Steinmeiers tidigare insisterande på att Tyskland inte skulle fastställa något datum för att dra tillbaka sin då 4 200 man starka kontingent från norra Afghanistan, eftersom detta skulle kunna spela talibanernas upprorsmän i händerna.
I oktober 2014 besökte Steinmeier både Armenien och Azerbajdzjan för att underlätta en förhandlingslösning på den långvariga konflikten om Nagorny Karabach, en region i Azerbajdzjan som kontrolleras av etniska armenier. År 2016 återvände han till båda länderna för att i egenskap av ordförande för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) återuppliva samtalen.
Israelisk-palestinska konfliktenRedigera
I den israelisk-palestinska konflikten stöder Steinmeier en tvåstatslösning och efterlyser ett slut på den israeliska ockupationen av de palestinska territorierna. Han välkomnade FN:s säkerhetsråds resolution 2334 och sade att de israeliska bosättningarna på ockuperat territorium utgör ett hinder för fred och en tvåstatslösning. Han sade vidare att ”ett demokratiskt Israel kan endast uppnås genom en tvåstatslösning”. Steinmeier berömde talet av USA:s utrikesminister John Kerry som beskrev USA:s ståndpunkt om konflikten mellan Israel och Palestina i december 2016; i talet sade Kerry att ett fredsavtal måste baseras på 1967 års linjer, att alla medborgare måste åtnjuta lika rättigheter, att ockupationen måste upphöra, att frågan om de palestinska flyktingarna måste lösas och att Jerusalem måste vara båda staternas huvudstad, och han kritiserade Netanyahus regeringens dagordning som driven av ”extrema element”.
Förbindelser med IranEdit
Steinmeier är en övertygad förespråkare för ramverket för kärnenergiavtalet med Iran, och har kallat avtalet ”en öppning för ytterligare diplomatiska ansträngningar”.
Relationer med arabvärldenRedigera
Steinmeier har besökt flyktinglägret Zaatari i Jordanien två gånger för att lära sig mer om den svåra situationen för syrier som flyr undan våldet i det pågående syriska inbördeskriget som bröt ut 2011, först i egenskap av ordförande för SPD:s parlamentsgrupp i maj 2013 och senare som utrikesminister i maj 2015. I början av 2014, när han tillträdde som utrikesminister, kom han överens med förbundskansler Angela Merkel och försvarsminister Ursula von der Leyen om att Tyskland skulle hjälpa till att förstöra Syriens arsenal av material för kemiska vapen som en del av ett internationellt nedrustningsprogram. I oktober 2014 var han tillsammans med utvecklingsminister Gerd Müller och FN:s flyktingkommissarie António Guterres ordförande för Berlinkonferensen om den syriska flyktingsituationen.
I mars 2015 sade Steinmeier att han ”kan förstå” Saudiarabiens beslut att genomföra en militär intervention i Jemen och erkände att operationen hade ”stöd från regionen”. Han sade dock att krisen inte kunde lösas med våld och uppmanade till en förhandlingslösning.
Relationer med AfrikaRedigera
Steinmeier har gjort den afrikanska kontinenten till mål för många utlandsresor. Vid sitt första besök som Tysklands utrikesminister 2006 syftade hans resa till Libyen, Algeriet, Tunisien, Marocko och Mauretanien till att förbereda Tyskland för sitt ordförandeskap i EU och G8 året därpå. I augusti 2007 reste han till Nigeria och Ghana. I februari 2008 gjorde han ett tredagarsbesök i Ghana (i samband med Afrikanska fotbollscupen 2008), Togo och Burkina Faso. Under 2014 besökte Steinmeier Etiopien, Tanzania och Angola, Nigeria och Tunisien (tillsammans med sin franske kollega Laurent Fabius) samt Sydafrika (i samband med den åttonde binationella kommissionen Sydafrika-Tyskland). Under 2015 gjorde han officiella resor till Marocko, Tunisien och Algeriet, till Demokratiska republiken Kongo, Rwanda och Kenya, Egypten samt Moçambique, Zambia och Uganda.
I juni 2007 flög Steinmeier och EU-kommissionär Benita Ferrero-Waldner till Benghazi, Libyen, för att försöka främja ansträngningarna för att frige sex utländska läkare som dömts till döden för att ha smittat 426 libyska barn med HIV.Senare samma år kallade Steinmeier till sig Zimbabwes chargé d’affaires och förklarade att det var oacceptabelt med kommentarer i den statliga tidningen The Herald som hänvisade till Tysklands förbundskansler Angela Merkel som en ”nazist”.
Sedan han blev ledamot av den tyska förbundsdagen har Steinmeier röstat för tyskt deltagande i FN:s fredsbevarande uppdrag och i EU:s fredsbevarande uppdrag på den afrikanska kontinenten, som till exempel i Somalia (2009, 2010, 2011, 2014 och 2015), Darfur/Sudan (2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016), Sydsudan (2011, 2013, 2014, 2015 och 2016), Mali (2013 och 2014), Centralafrikanska republiken (2014) och Liberia (2015). År 2012 och 2013 röstade han dock mot det tyska deltagandet i operation Atalanta i Somalia.
Relationer med GreklandRedigera
Steinmeier har avvisat krav på krigsskadestånd från det grekiska partiet Syriza som svar på Tysklands inställning till den grekiska statsskuldkrisen. När den tillträdande grekiske premiärministern Alexis Tsipras i sitt första stora tal till parlamentet i början av 2015 lovade att begära krigsskadestånd från Tyskland svarade Steinmeier den grekiske utrikesministern Nikos Kotzias att Tyskland var fullt medvetet om sitt politiska och moraliska ansvar för de ”fruktansvärda händelserna” i Grekland mellan 1941 och 1944 då tyska trupper ockuperade landet. ”Ändå är vi fast övertygade om att alla frågor om skadestånd, inklusive tvångslån, är rättsligt avgjorda en gång för alla”, sade Steinmeier.