Johnson & Johnson visste i flera decennier att asbest fanns i dess babypuder

Darlene Coker visste att hon var döende. Hon ville bara veta varför.

Hon visste att hennes cancer, mesoteliom, uppstod i det känsliga membranet som omger hennes lungor och andra organ. Hon visste att den var lika sällsynt som dödlig, en signatur av exponering för asbest. Och hon visste att den främst drabbade män som andades in asbestdamm i gruvor och industrier som varvsindustrin som använde cancerframkallande ämnen innan man förstod riskerna med dem.

Coker, 52 år gammal, hade uppfostrat två döttrar och drev en massageskola i Lumberton, en liten stad i östra Texas. Hur hade hon blivit utsatt för asbest? ”Hon ville ha svar”, sa hennes dotter Cady Evans.

Med en kamp för varje andetag och en förlamande smärta anlitade Coker Herschel Hobson, en advokat för personskador. Han hittade en misstänkt: Johnson’s Baby Powder som Coker hade använt till sina spädbarn och strött på sig själv i hela sitt liv. Hobson visste att talk och asbest ofta förekom tillsammans i jorden och att talk som bröts i gruvorna kunde vara förorenad med cancerframkallande ämnen. Coker stämde Johnson & Johnson och hävdade att ”giftig talk” i företagets älskade produkt var hennes mördare.

J&J berättade inte för Livsmedelsverket att man vid minst tre tester av tre olika laboratorier 1972-1975 hade funnit asbest i företagets talk – i ett av fallen på nivåer som rapporterats som ”ganska höga”.”

J&J förnekade påståendet. Baby Powder var asbestfritt, sade företaget. När fallet fortsatte kunde J&J undvika att överlämna testresultat från talk och andra interna företagshandlingar som Hobson hade begärt för att kunna lägga fram argumenten mot Baby Powder.

Coker hade inget annat val än att släppa sin stämning, sade Hobson. ”När du är käranden har du bevisbördan”, sade han. ”Det hade vi inte.”

Det var 1999. Två decennier senare dyker det material som Coker och hennes advokat sökte upp när J&J har tvingats dela med sig av tusentals sidor av företagets memos, interna rapporter och andra konfidentiella dokument till advokater för några av de 11 700 målsägande som nu hävdar att företagets talk har orsakat deras cancer – däribland tusentals kvinnor med äggstockscancer.

En Reuters granskning av många av dessa dokument, liksom vittnesmål från förhör och rättegångar, visar att från åtminstone 1971 till början av 2000-talet testades företagets råa talk och färdiga pulver ibland positivt för små mängder asbest, och att företagets chefer, gruvchefer, vetenskapsmän, läkare och advokater oroade sig för problemet och hur man skulle ta itu med det, samtidigt som de inte avslöjade det för tillsynsmyndigheter eller allmänheten.

Dokumenten skildrar också framgångsrika försök att påverka amerikanska tillsynsmyndigheters planer på att begränsa asbest i kosmetiska talkprodukter och vetenskaplig forskning om talkens hälsoeffekter.

En liten del av dokumenten har lagts fram vid rättegången och citerats i medierapporter. Många skyddades från offentlig insyn genom domstolsbeslut som tillät J&J att överlämna tusentals dokument som företaget betecknade som konfidentiella. En stor del av deras innehåll rapporteras här för första gången.

De tidigaste omnämnanden av smittad J&J-talk som Reuters hittade kommer från 1957 och 1958 års rapporter från ett konsultlaboratorium. De beskriver föroreningar i talk från J&J:s italienska leverantör som fibrösa och ”akiculära”, eller nålliknande, tremoliter. Det är ett av de sex mineraler som i sin naturligt förekommande fibrösa form klassificeras som asbest.

Vid olika tidpunkter från och med då och fram till början av 2000-talet gav rapporter från forskare vid J&J, externa laboratorier och J&J:s leverantör liknande resultat. I rapporterna identifieras föroreningar i talk och färdiga pulverprodukter som asbest eller beskrivs i termer som vanligen används för asbest, t.ex. ”fiberform” och ”stavar”.

År 1976, när den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA) höll på att överväga gränsvärden för asbest i kosmetiska talkprodukter, försäkrade J&J tillsynsmyndigheten om att ingen asbest hade ”påvisats i något prov” av talk som producerats mellan december 1972 och oktober 1973. Företaget berättade inte för myndigheten att minst tre tester utförda av tre olika laboratorier mellan 1972 och 1975 hade visat att det fanns asbest i dess talk – i ett fall på nivåer som rapporterades som ”ganska höga”.

De flesta av J&J:s interna testrapporter om asbest som Reuters granskade hittade inte asbest. Men även om J&J:s testmetoder förbättrats med tiden har de alltid haft begränsningar som gör att spår av föroreningar inte upptäcks – och endast en liten del av företagets talk testas.

Världshälsoorganisationen och andra myndigheter erkänner ingen säker nivå för exponering för asbest. Medan de flesta människor som utsätts aldrig utvecklar cancer, räcker det för vissa att även små mängder asbest räcker för att utlösa sjukdomen flera år senare. Exakt hur små har inte fastställts. Många målsägande hävdar att de mängder som de inhalerade när de dammade sig med smutsigt talkpulver var tillräckliga.

Bevisen på vad J&J visste har dykt upp efter det att människor som misstänkte att talk orsakade deras cancer anlitade advokater med erfarenhet av den decennier långa flodvågen av rättstvister som involverar arbetstagare som exponerats för asbest. Några av advokaterna visste från dessa tidigare fall att talkproducenterna testade för asbest, och de började kräva J&J:s testdokumentation.

Vad J&J producerade som svar på dessa krav har gjort det möjligt för målsägarnas advokater att finslipa sina argument: Det var inte nödvändigtvis talk i sig som var boven, utan även asbest i talk. Detta påstående, som stöds av årtionden av solid vetenskap som visar att asbest orsakar mesoteliom och är förknippat med äggstockscancer och annan cancer, har haft blandad framgång i domstol.

I två fall tidigare i år – i New Jersey och Kalifornien – tilldelade juryn stora summor till målsägande som, liksom Coker, gav asbestförorenade J&J-talkprodukter skulden för deras mesoteliom.

En tredje dom, i St. Louis, var en vattendelare, som utvidgade J&J:s potentiella ansvar: De 22 kärandena var de första som lyckades med ett påstående om att asbestförorenad Baby Powder och Shower to Shower-talk, ett långvarigt varumärke som företaget sålde 2012, orsakade äggstockscancer, som är mycket vanligare än mesoteliom. Juryn tilldelade dem 4,69 miljarder dollar i skadestånd. De flesta talkmålen har väckts av kvinnor med äggstockscancer som säger att de regelbundet använde J&J-talkprodukter som perineal antiperspirant och deodorant.

Tidigare har minst tre juryer avvisat påståenden om att Baby Powder var förorenat med asbest eller orsakade målsägarnas mesoteliom. Andra har misslyckats med att nå fram till domar, vilket har resulterat i missförstånd.

J&J har sagt att man kommer att överklaga de senaste domarna mot företaget. Företaget har i offentliga uttalanden hävdat att dess talk är säker, vilket de bästa tillgängliga testerna har visat i åratal, och att den information som företaget har varit tvunget att lämna ut i de senaste rättsprocesserna visar på den omsorg som företaget ägnar sig åt för att se till att dess produkter är asbestfria. Företaget har skyllt sina förluster på juryns förvirring, ”skräpvetenskap”, orättvisa domstolsregler och övernitiska advokater som letar efter nya asbestsökande.

”Advokater som är ute efter personlig ekonomisk vinning förvränger historiska dokument och skapar avsiktligt förvirring i rättssalen och i medierna”, skrev Ernie Knewitz, J&J:s vice vd för globala medierelationer, i ett svar per e-post på Reuters slutsatser. ”Allt detta är ett kalkylerat försök att avleda från det faktum att tusentals oberoende tester bevisar att vår talk inte innehåller asbest eller orsakar cancer. Varje antydan om att Johnson & Johnson kände till eller dolde information om talkens säkerhet är falsk.”

J&J avböjde att kommentera ytterligare för denna artikel. I mer än två månader avvisade man upprepade förfrågningar om en intervju med J&J-chefer. Den 8 december erbjöd sig företaget att ställa en expert till förfogande. Det hade inte gjort det på torsdagskvällen.

Företaget hänvisade alla förfrågningar till sin externa processrådgivare, Peter Bicks. I svar via e-post avvisade Bicks Reuters slutsatser som ”falska och vilseledande”. ”Den vetenskapliga samsynen är att talk som används i talkbaserade kroppspuder inte orsakar cancer, oavsett vad som finns i talken”, skrev Bicks. ”Detta gäller även om – och det gör det inte – Johnson & Johnsons kosmetiska talk någonsin hade innehållit små, odetekterbara mängder asbest.” Han avfärdade tester som citeras i denna artikel som ”outlier”-resultat.

I rätten har J&J-advokater berättat för jurymedlemmar att företagets register som visar att asbest påträffades i dess talk hänvisade till talk avsedd för industriell användning. De har hävdat att andra uppgifter hänvisade till icke asbesthaltiga former av samma mineraler som enligt deras experter är ofarliga. J&J har också hävdat att vissa tester har upptagit ”bakgrunds” asbest – ströfibrer som kan ha kontaminerat proverna efter att ha flutit in i en fabrik eller ett labb från en fordonskoppling eller fransande isolering.

Företaget har framfört några av samma argument om laboratorietester som utförts av experter som anlitats av käranden. Ett av dessa laboratorier hittade asbest i Shower to Shower talk från 1990-talet, enligt en domstolsrapport från den 11 augusti 2017. Ett annat labb hittade asbest i mer än hälften av flera prover av Baby Powder från tidigare decennier – i flaskor från målsägarnas skåp och förvärvade från eBay, och till och med en flaska från 1978 som förvaras i J&J:s företagsmuseum. Koncentrationerna var tillräckligt stora för att användarna ”skulle, med största sannolikhet, ha blivit exponerade”, konstaterades det i kärandenas labbrapport som presenterades i flera fall i år.

Matthew Sanchez, geolog på konsultfirman RJ Lee Group Inc och ett ofta förekommande expertvittne för J&J, avvisade dessa slutsatser i ett vittnesmål i rättegången i St Louis: ”Jag har inte funnit asbest i någon av de nuvarande eller moderna, vad jag anser vara moderna, Johnson & Johnson-talkprodukterna”, sade Sanchez till juryn.

Sanchez svarade inte på samtal för att få en kommentar. RJ Lee sade att de inte kommenterar det arbete de utför för klienter.

Sedan 2003 har talk i babypuder som säljs i USA kommit från Kina genom leverantören Imerys Talc America, en enhet inom det Parisbaserade Imerys SA och en av de medsvarande i de flesta av talkstämningarna. Imerys och J&J har sagt att den kinesiska talken är säker. En talesman för Imerys sade att företagets tester ”konsekvent visar att det inte finns någon asbest”. Talks säkra användning har bekräftats av flera tillsynsmyndigheter och vetenskapliga organ.”

J&J, som har sitt säte i New Brunswick, New Jersey, har dominerat marknaden för talkpulver i mer än 100 år, med en försäljning som är större än alla konkurrenters tillsammans, enligt uppgifter från Euromonitor International. Även om talkprodukterna bara bidrog med 420 miljoner dollar till J&J:s intäkter på 76,5 miljarder dollar förra året, anses Baby Powder vara en viktig del av tillverkarens omsorgsfulla image som ett omtänksamt företag – en ”helig ko”, som det uttrycktes i ett internt e-postmeddelande från 2003.

”När folk verkligen förstår vad som pågår tror jag att det ökar J&J:s exponering tusenfalt”, säger Mark Lanier, en av kvinnornas advokater i fallet i St Louis.

Den växande kontroversen kring J&J-talk har inte skakat om investerarna. Aktiekursen har stigit med cirka 6 procent hittills i år. Talkfallen utgör mindre än 10 procent av alla stämningar om personskador som pågår mot J&J, baserat på bolagets kvartalsrapport från den 2 augusti, där bolaget sa att det trodde att det hade ”starka grunder för att överklaga”.”

J&J:s styrelseordförande och VD Alex Gorsky har lovat att kämpa vidare, och sa till analytiker i juli: ”Vi är fortfarande övertygade om att våra produkter inte innehåller asbest.”

Gorskys kommentar, som upprepats i otaliga uttalanden från J&J, missar en viktig punkt. Asbest, liksom många miljökarcinogener, har en lång latenstid. Diagnosen kommer vanligtvis flera år efter den första exponeringen – 20 år eller längre för mesoteliom. J&J:s talkprodukter i dag kan vara säkra, men den talk som det handlar om i tusentals stämningar såldes och användes under de senaste 60 åren.

Den punkten erkänns i en 2013 års uppgradering av ett uttalande för sidan ”Safety & Care Commitment” på J&J:s webbplats. Den ursprungliga versionen innehöll en allmän försäkran om säkerhet. Den redigerade versionen var mindre definitiv: ”Våra talkbaserade konsumentprodukter har alltid varit (vi kan inte säga ”alltid”) asbestfria, vilket har bekräftats genom regelbundna tester sedan 1970-talet.”

In 1886 engagerade Robert Wood Johnson sina yngre bröder i ett namngivet startupföretag som byggdes upp kring mottot ”Safety First” (säkerhet först). Johnson’s Baby Powder växte fram ur en serie medicinska plåster, klibbiga gummiremsor fyllda med senap och andra huskurer. När kunderna klagade på hudirritation skickade bröderna paket med talk.

Snart började mödrar applicera talk på spädbarnens blöjor. Familjen Johnsons noterade detta. De tillsatte en doft som skulle komma att bli en av de mest kända i världen, siktade talk i plåtlådor och började 1893 sälja den som Johnson’s Baby Powder.

I slutet av 1950-talet upptäckte J&J att talk från den viktigaste källgruvan för den amerikanska marknaden i de italienska Alperna innehöll tremolit. Det är ett av sex mineraler – tillsammans med krysotil, aktinolit, amosit, antofyllit och krokidolit – som förekommer i naturen i form av kristallina fibrer som kallas asbest, ett erkänt cancerframkallande ämne. Några av dem, däribland tremolit, förekommer också som oansenliga ”icke-asbestformiga” stenar. Båda formerna förekommer ofta tillsammans och i talklager.

J&J:s oro på den tiden var att föroreningar gjorde företagets pulver slipande. Företaget skickade tonvis med italiensk talk till ett privat labb i Columbus, Ohio, för att hitta sätt att förbättra pulverets utseende, känsla och renhet genom att ta bort så mycket ”grus” som möjligt. I ett par rapporter från 1957 och 1958 sade laboratoriet att talken innehöll ”från mindre än 1 procent till cirka 3 procent föroreningar”, som beskrivs som mestadels fibrös och ”akiculär” tremolit.

De flesta av författarna till dessa och andra J&J-poster som citeras i den här artikeln är döda. Sanchez, RJ Lees geolog vars företag har gått med på att ställa honom till förfogande som vittne i upp till 100 J&J-talkprocesser, har vittnat om att tremolit som hittades för flera decennier sedan i företagets talk, från Italien och senare Vermont, inte alls var tremolitasbest. Han har snarare sagt att det var ”klyvningsfragment” från icke-asbestiform tremolit.

J&J:s originalhandlingar gör inte alltid denna åtskillnad. När det gäller hälsorisker har tillsynsmyndigheter sedan början av 1970-talet behandlat små fiberformade partiklar av båda formerna på samma sätt.

Den amerikanska miljöskyddsbyrån, till exempel, ”gör ingen åtskillnad mellan fibrer och (jämförbara) klyvningsfragment”, skrev tjänstemännen vid byrån i ett svar på en rapport från RJ Lee om ett orelaterat ärende år 2006, året innan företaget anställde Sanchez. Occupational Safety and Health Administration (OSHA), som 1992 tog bort de icke-fibrerande formerna av mineralerna från sin definition av asbest, rekommenderar ändå att fiberformade fragment som inte går att skilja från asbest räknas med i sina exponeringstester.

Och som produktsäkerhetschefen för J&J:s talkleverantör bekräftade i ett e-postmeddelande från 2008 till sina kollegor: ”

År 1964 köpte J&J:s dotterbolag Windsor Minerals Inc ett kluster av talkgruvor i Vermont, med namn som Argonaut, Rainbow, Frostbite och Black Bear. År 1966 sprängde och bulldozade företaget vit sten från Green Mountain State. J&J använde det malda pulvret i sina kosmetiska pulver och sålde en mindre raffinerad kvalitet till tak-, golv- och däckföretag för användning i tillverkningen.

Ten år efter det att tremolit dök upp i den italienska talken, dök det upp i talken från Vermont också. År 1967 fann J&J spår av tremolit och ett annat mineral som kan förekomma som asbest, enligt en tabell som bifogats en Nov. 1, 1967, av William Ashton, den chef som ansvarade för J&J:s talkförsörjning i årtionden.

J&J fortsatte att leta efter källor till ren talk. Men i ett memo av den 9 april 1969 till en läkare på företaget sade Ashton att det var ”normalt” att hitta tremolit i många amerikanska talkfyndigheter. Han föreslog att J&J skulle ompröva sin strategi. ”Historiskt sett har tremolit i vårt företag varit dåligt”, skrev Ashton. ”Hur dålig är tremolit ur medicinsk synvinkel och hur mycket av den kan säkert ingå i en talkbas som vi kan utveckla?”

Med tanke på att lungsjukdomar, inklusive cancer, tycktes vara på frammarsch, ”verkar det vara klokt att begränsa varje möjligt innehåll av tremolit … till ett absolut minimum”, svarade en annan läkare några dagar senare.

Läkaren berättade för Ashton att J&J fick säkerhetsfrågor från barnläkare. Till och med Robert Wood Johnson II, grundarens son och den då pensionerade vd:n, hade uttryckt ”oro över möjligheten av negativa effekter på bebisars eller mödrars lungor”, skrev han.

”Vi har svarat”, skrev läkaren, ”att vi inte skulle anse att användningen av våra pulver skulle innebära någon fara”. Sådana försäkringar skulle vara omöjliga, tillade han, ”om vi inkluderar tremolit i mer än oundvikliga spårmängder.”

Memo är det tidigaste J&J-dokumentet som Reuters har granskat och som diskuterar tremolit som mer än en skrapig olägenhet. Läkaren uppmanade Ashton att rådgöra med företagets advokater eftersom ”det är inte otänkbart att vi kan bli inblandade i en rättstvist.”

I början av 1970-talet var asbest allmänt erkänt som den främsta orsaken till mesoteliom bland arbetare som var inblandade i produktionen av asbest och i industrier som använde det i sina produkter.

Reglering låg i luften. År 1972 utfärdade president Richard Nixons nyinrättade OSHA sin första regel och fastställde gränser för exponering av asbestdamm på arbetsplatsen.

Då hade ett team vid Mount Sinai Medical Center under ledning av den framstående asbestforskaren Irving Selikoff börjat undersöka talkpulver som en möjlig lösning på en gåta: Varför hittade man i prover av lungvävnad som tagits efter döden från New York-bor som aldrig hade arbetat med asbest tecken på mineralet? Eftersom talkavlagringar ofta innehåller asbest, resonerade forskarna, kanske talkpuder spelade en roll.

De delade med sig av sina preliminära resultat till New Yorks miljöskyddschef Jerome Kretchmer. Den 29 juni 1971 informerade Kretchmer Nixonadministrationen och kallade till en presskonferens för att meddela att två oidentifierade märken av kosmetisk talk tycktes innehålla asbest.

Läkemedelsverket inledde en undersökning. J&J utfärdade ett uttalande: ”Vår femtioåriga forskning på området visar att det inte finns någon asbest i det pulver som tillverkas av Johnson & Johnson.”

Senare samma år berättade en annan forskare vid Mount Sinai, mineralogen Arthur Langer, i ett brev till J&J att teamet hade funnit en ”relativt liten” mängd krysotilasbest i babypuder.