En amerikansk soldat letar efter sin vietnamesiske son

Tusentals barn blev avkommor av amerikanska soldater under Vietnamkriget. Nu i 60- och 70-årsåldern är vissa veteraner desperata att hitta de söner och döttrar som de aldrig har känt.

En lång, smal amerikan med halmhatt vandrar genom de smala gatorna i Ho Chi Minh City med ett fotoalbum i famnen. Vid hans sida finns en vietnamesisk tolk och fixare, Hung Phan, som har hjälpt dussintals före detta amerikanska soldater att hitta sina sedan länge försvunna barn under de senaste 20 åren. Hans senaste klient, amerikanen under stråhatten, är Jerry Quinn. Han har kommit till Vietnam för att hitta sin son.

”Jag vet att vi bodde på nummer 40”, säger Quinn och tittar nerför gatan efter det hus som han brukade dela med sin vietnamesiska flickvän. Men det finns inget nummer 40.

En liten folkmassa samlas. En äldre man, som kommer ut från sitt hus, förklarar att när Vietcong gick in i Saigon 1975 stannade de inte vid att ändra stadens namn till Ho Chi Minh City – de ändrade också alla gatunamn och till och med numren.

Jerry Quinn är en av de två miljoner amerikanska soldater som skickades för att stödja den sydvietnamesiska armén i kriget mot norr. Under den konflikten tror man att omkring 100 000 barn föddes ur relationer mellan lokala kvinnor och amerikanska soldater. Dessa soldater börjar nu bli gamla, och vissa har skuldkänslor eller är bara nyfikna på vad som hände med deras barn.

”Men vissa fäder vill helt enkelt inte veta”, säger Brian Hjort. Tillsammans med Hung Phan driver han Fathers Founded, en ideell organisation som sammanför fäder med sina ”Amerasian”-barn. Hjort, som är dansk, var en vanlig europeisk backpacker som reste genom Vietnam på 1980-talet när han stötte på de amerikanska barnen. ”De stod på gatan och tiggde om mat och hjälp”, minns han. ”Vietnameserna behandlade dem grymt – de var fiendens barn.”

En del hade foton och visste vad deras fäder hette. Eftersom den amerikanska regeringen för noggranna register över soldater och veteraner kunde Hjort snart koppla ihop dussintals barn med sina fäder – men han blev ibland förskräckt över den respons han fick.

”De skrek åt mig: ’Varför ringer du? Vad vill du? Varför pratar du om Vietnam? Jag vill inte ha något att göra med den jäveln. Han är inte min son. Hon är inte min dotter. Sluta ringa mig!””

Men Jerry Quinn, en missionär som bor och arbetar i Taiwan, är angelägen om att hitta sin son. Han säger att när han skickades ut för att arbeta i Fjärran Östern trodde han att det var Guds sätt att säga åt honom att gottgöra det förflutna. ”Jag antar att jag är här på grund av skuldkänslor”, säger han. ”Och för att försöka göra min plikt som far.”

År 1973 var hans vietnamesiska flickvän Brandy gravid och de höll på att förhandla sig igenom den byråkrati som krävdes för att få gifta sig. Men samtidigt förhandlade USA:s utrikesminister Henry Kissinger om en ”fred med ära” med de nordvietnamesiska ledarna. Det slutliga avtalet krävde att de amerikanska trupperna skulle lämna landet omedelbart och Jerry Quinn satt på ett plan hem.

”Jag försökte hålla kontakten”, säger han. ”Jag skickade henne hundra dollar varje månad i ett år. Jag visste aldrig om hon fick dem.” Brandy skickade honom tre foton som han 40 år senare visar för alla han möter på gatorna i Ho Chi Minh City. Det finns tre bilder. Ett porträtt av Brandy, en lång, vacker vietnamesisk flicka i 20-årsåldern; en bild på henne med deras lilla pojke; och en bild på henne bredvid en kvinna i vit rock.

På sin tredje dag i staden börjar Jerry bli desperat. Han och Hung Phan ber om hjälp från ägaren till en nudelbar nära huset där Jerry och Brandy en gång bodde tillsammans. Ägaren sitter på en pall och bläddrar i sidorna i fotoalbumet, och när hon kommer till bilden på Brandy och kvinnan i den vita rocken stannar hon upp. ”Hon var barnmorskan häromkring”, säger hon. ”Hon bor nu i Amerika men de har inte glömt oss och kommer ibland tillbaka på besök. Hennes dotter kom faktiskt förbi på en skål nudlar i går.” Jerry ber ägaren att ta kontakt med kvinnan, vilket hon gör.

Kim anländer nästa dag. Hon är en elegant kvinna i medelåldern och bor på ett elegant hotell i centrala Ho Chi Minh City tillsammans med sin kaliforniska läkarman. Hon tar albumet, pekar med ett perfekt manikyrerat finger på fotot av Brandy och ropar upphetsat: ”Jag minns henne! Vi var goda vänner och jag hjälpte till att föda ditt barn.”

Kim identifierar Brandys vietnamesiska namn på baksidan av ett av fotona – Bui. Men hon kan inte hjälpa Jerry att upptäcka sin sons förnamn. När Vietcong kom in i staden, förklarar hon, hotade de att döda alla som hade haft något samröre med fienden. ”Min mamma gjorde en stor bål och brände allt som kunde förknippas med Amerika”. Alla noggrant förda register över födelserna förstördes.

Råkar tillbaka tårar, Jerry frågar Kim om han kan hålla hennes händer ”eftersom dessa händer höll mitt barn och detta är så nära som jag någonsin kan komma min son”. Och där kunde historien ha slutat – i en liten nudelbar i Vietnam med kunderna som tittar på i förvåning, med ätpinnar som hänger i luften vid åsynen av en medelålders, gråtande amerikan som håller händerna på den kvinna som de känner som barnmorskans dotter.

Men Jerry lägger upp bilderna på Brandy och barnet på Facebook och säger att han letar efter en 40-åring som heter Bui, och 8 500 mil bort, i Albuquerque, New Mexico, känner en 40-årig man som heter Gary Bui igen bilderna.

Jerry flyger till Albuquerque. I taxin till Garys hus skakar han av nervositet och tvivel i sista minuten. ”Kommer han att acceptera mig?” undrar han. ”Det har gått 40 år som han har väntat på en far. Kommer han att låta mig hålla honom? Han sa till mig i telefonen att han har lärt sig själv att inte visa känslor.”

Taxin stannar vid huset och familjen står redan utanför och väntar på Jerry. ”Om du såg mer ut som mig skulle du vara jag!” säger han när han snubblar ut ur taxin och tar tag i sin son. De hänger på varandra i en evighet, slår varandra på ryggen och gråter. På plats finns Jerrys två nyupptäckta barnbarn.

Långsamt framträder Garys berättelse. Brandy, som så många mödrar till barn till amerikanska soldater, övergav sin lille son och flydde för sitt liv när Vietcong-trupperna jagade fiendens kvinnor och barn. Barnet anförtroddes åt vänner som tog honom ut ur Saigon för att gömma sig tills häxjakten lugnade ner sig.

”Vi bodde i djungeln, i lerhyddor”, säger Gary. ”Det fanns aldrig tillräckligt med mat.” Han mobbades av de andra barnen, som kallade hans mamma för hora. När han var fyra år togs han till ett barnhem, och fyra år senare befann han sig ombord på ett flyg till New York som en del av ett program som lanserades av den amerikanska regeringen för att flyga tusentals amerasiska barn till Amerika. Gary växte upp hos fosterföräldrar och behöll kopior av samma foton som Brandy hade skickat till Jerry.

Jerry är plågad av skuldkänslor. ”Jag visste inte att du var föräldralös, säger han. ”Jag har alltid trott att du skulle ha varit med din mamma. Det finns så mycket jag behöver lära mig om dig.”

Garys fru och barn tittar försiktigt på scenen. Vad ska man säga till denna plötsliga svärfar och farfar, som så desperat vill lära känna dem och älska dem?

”Jag vet att det är sent, men jag vill vara där för dig”, säger Jerry. ”Jag vill vara med i ditt liv.”

Sue Lloyd Roberts reportage sändes i Newsnight på BBC Two kl. 22.30 den 28 april och kommer att sändas i Our World på BBC News Channel den 3 maj kl. 21.30 – du kan också se det på BBC iPlayer

Följ @BBCNewsMagazine på Twitter och på Facebook