Massutdöenden från slutet av trias och tidig jura på de brittiska öarna

De komplexa kriserna vid massutdöendena från slutet av trias och tidig jura (Toarcian) är väl dokumenterade på de brittiska öarna, där de sammanfaller med stora förändringar i paleomiljön. Utdöendet i slutet av trias inträffar i den kvasi-marina Lilstockformationen, vars fauna domineras av eurytopiska musslor. Dessa drabbades av ett stort utdöende (77 % av arterna), inklusive alla infaunalformer, i de basala lagren av formationen. Denna kris föregår något en serie miljöhändelser som i stigande ordning omfattar en intensiv fas av seismicitet (början på vulkanism av basalt från Centralatlanten?), sjunkande havsnivå och en negativ δ13Corg-spik. Utdöendet är tydligast kopplat (dvs. närmast i tid) till regression och seismicitet. En ytterligare sjunkande havsnivå registreras i toppen av formationen, följt av transgression och spridning av anoxi. Dessa händelser är inte förknippade med några ytterligare förluster av musslor, även om konodontiter försvann vid denna tid. Kopplingen mellan utdöende och syrefattiga förhållanden demonstreras bättre av den toarcianska krisen, då ett utdöende av musslor (85 % artförlust) sammanföll med början av intensiv anoxi i mitten av Semicelatum-subzonen i Yorkshires kustsektioner. Dessa förluster är dock en del av flera utdöende pulser som sträcker sig över mer än en miljon år. Dessa började tidigare, vid gränsen mellan Pliensbachian/Toarcian, då ammoniter, brachiopoder och ostrakoder alla drabbades av förluster som sammanföll med regression och avkylning. Den efterföljande transgressionen innebar dock en kortvarig spridning av marin anoxi (representerad av svavelbandet i Yorkshire-sektionerna) som också kan vara inblandad i utdöendena. Avlagring av svart skiffer är extremt utbredd i den brittiska toarkiska dokumentationen, med det anmärkningsvärda undantaget i Somerset- och södra Dorset-områdena där kondenserade, fullt syresatta, djupvattenförhållanden registreras av Leptaena-bädden och ”Junction Bed”. Ännu mer anmärkningsvärt är att allvarliga utdöendeförluster (av brachiopoder och ostrakoder) har registrerats i denna till synes godartade avlagringssituation.