Iran

I augusti 2012 rapporterade Internationella atomenergiorganet (IAEA) att även om de ekonomiska sanktionerna har skadat Iran har de inte bromsat framstegen i landets kärnkraftsprogram. Faktum är att rapporten konstaterade att Irans kärntekniska program hade gått ännu snabbare framåt än väntat. Rapporten bekräftade den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus misstankar om att Irans kärntekniska program har fortsatt att utvecklas i full fart trots de sanktioner och den diplomatiska isolering som det internationella samfundet har infört mot Iran. Byråns rapport bekräftade också att 75 procent av de kärnkraftscentrifuger som behövs för en underjordisk anläggning hade installerats. Netanyahu antydde att Iran var nära att passera den ”röda linjen” och att Israel måste avgöra när det är lämpligt att agera för att motverka Irans kärnvapenambitioner. I slutet av september lugnade Netanyahu farhågorna om att en förebyggande attack var nära förestående i ett tal till FN:s generalförsamling. Han sade att han trodde att Iran inte skulle ha tekniken för att anrika uran förrän åtminstone våren 2013 och att det därför fanns tid för diplomati för att avskräcka från Irans kärnvapenprogram.

När Irans ekonomi fortsatte att smulas sönder under tyngden av allt strängare ekonomiska sanktioner – värdet på rial föll med mer än 40 procent på en vecka i början av oktober – kom Iran och USA i oktober överens om att inleda bilaterala samtal om Irans kärnvapenprogram. Inga samtal hade dock ägt rum i mitten av december.

Centristiskt parti valdes till Irans president; når ut till väst med en charmoffensiv

Hassan Rouhani, en moderat präst och Irans tidigare förhandlare i kärnkraftsfrågor, vann presidentvalet i juni 2013 i en jordskredsseger och fick 50,7 procent av rösterna. Reformisterna gav sitt stöd till Rouhani efter att deras favoritkandidat, Mohammad Reza Aref, hoppat av. Tusentals iranier gick ut på gatorna för att fira Rouhanis seger. Även om han hade reformisternas stöd har Rouhani länge varit medlem av landets konservativa etablissemang. Han har suttit i parlamentet i mer än 20 år och är lojal mot ayatolla Khamenei. Han kampanjade med ett löfte om att nå ut till västvärlden och förbättra förbindelserna med USA, och efter valet lovade han att ”följa moderationens och rättvisans väg, inte extremismens”. Rouhani sade dock att Iran skulle fortsätta sitt kärnkraftsprogram. USA:s president Barack Obama uttryckte på liknande sätt förhoppningar om att de två länderna skulle inleda en dialog som skulle kunna leda till framsteg i den till synes olösliga kärnkraftsfrågan.

I en anmärkningsvärd vändning i september fullföljde Rouhani sitt löfte om att tina upp förbindelserna med väst. I snabb följd meddelade han att Iran aldrig skulle ”söka massförstörelsevapen, inklusive kärnvapen”, släppte elva framstående politiska fångar, överförde tillsynen över landets kärnkraftsprogram från det konservativa – och militärt aggressiva – nationella säkerhetsrådet till det mer moderata utrikesdepartementet, brevväxlade med president Barack Obama och önskade judarna en glad Rosh Hoshanah. Alla dessa åtgärder uppges ha fått stöd av ayatolla Khamenei, Irans högsta religiösa ledare, som har den yttersta makten i landet. I en debattartikel i Washington Post den 20 september signalerade Rouhani sin vilja att engagera det internationella samfundet för att skapa ömsesidigt fördelaktiga förbindelser. En sådan diplomati, sade han, innebär att ”engagera sig med sina motparter, på grundval av lika villkor och ömsesidig respekt, för att ta itu med gemensamma problem och uppnå gemensamma mål”. Han erbjöd sig att medla mellan den syriska regeringen och oppositionen och upprepade att landet har för avsikt att sträva efter kärnkraft för fredliga ändamål. ”Att behärska den atomära bränslecykeln och generera kärnkraft handlar lika mycket om att diversifiera våra energiresurser som det handlar om vilka iranier är som nation, vårt krav på värdighet och respekt och vår därav följande plats i världen.”

Rouhanis charmoffensiv fortsatte under resan till USA, där han talade inför FN:s generalförsamling den 24 september 2013. Hans tal saknade framför allt hans föregångares, Mahmoud Ahmadinejads, anti-Israel-blåsning, och han var noga med att avstå från att göra uttalanden som skulle höja ögonbrynen i hemlandet eller västvärldens förväntningar. Han upprepade sitt tidigare påstående att Iran aldrig skulle sträva efter kärnvapen utan fortsätta att bedriva urananrikning för fredliga ändamål. Han antydde också att USA och Iran skulle kunna nå en överenskommelse om Irans kärnkraftsprogram inom sex månader. I en annan anmärkningsvärd vändning kallade Rouhani förintelsen för ”förkastlig”. Uttalandet illustrerade ytterligare hur Rouhani styr en markant annorlunda kurs än Ahmadinejad, som förnekade Förintelsen vid flera tillfällen. Många observatörer var besvikna över att president Obama och Rouhani inte skakade hand i FN. Förväntningarna på framtida samtal och framsteg i den olösliga kärnkraftsfrågan är ändå fortsatt höga.

Iran går med på att dra ner på kärnkraftsprogrammet, men avtalet förblir svårfångat

Samtalen om Irans nulcearprogram mellan Iran och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland återupptogs i oktober 2013 och återigen i november efter att ha legat på is i sex månader. De var de mest lovande och specifika hittills. I ett separat avtal med Internationella atomenergiorganet sade Iran att landet skulle ge organets inspektörer ”styrd tillgång” till kärnkraftsanläggningar i Bandar Abbas och Arak så att de kan samla in data om verksamheten. Avtalet kräver inte att Iran överlämnar konfidentiell information om sin teknik. Anläggningen i Bandar Abbas är en gruva som producerar yellowcake-uran, och i Arak finns en anläggning för produktion av tungt vatten. Iran gav dock inte IAEA tillträde till anläggningen i Parchin, där inspektörerna tror att Iran testade utlösare för kärnladdningar.

Den 24 november 2013, vid en tredje samtalsrunda i Genève, nådde Iran ett sexmånadersavtal med de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och Tyskland. Iran gick med på att stoppa produktionen av uran över 5 procent, vilket innebär att landet endast får producera uran för fredliga ändamål; späda ut eller omvandla sitt lager av uran som är anrikat till 20 procent till oxid; inte installera nya centrifuger; ge FN:s inspektörer dagligen tillträde till anrikningsanläggningarna i Natanz och Fordo. I gengäld lindrades de förlamande sanktionerna mot Iran, vilket innebar att mellan 6 och 7 miljarder dollar pumpades tillbaka till Irans ekonomi. Sanktionerna kommer att återinföras om Iran inte uppfyller kraven. Förhandlingarna om ett långsiktigt avtal kommer att fortsätta under sexmånadersperioden. Israel och Saudiarabien uttryckte båda sin upprördhet över avtalet och fruktade att deras makt i Mellanöstern skulle hotas eller minskas av närmare band mellan USA och Iran och av Irans potentiella rikedomar från oljeintäkterna och dess kärntekniska kunnande.

När nästa samtalsrunda inleddes i februari 2014 visade Irans ekonomi tecken på att återhämta sig. Inflationen sjönk från 45 procent 2013 till mindre än 30 procent, vilket var ett resultat av att sanktionerna mildrades. Även om företrädarna vid sexpartssamtalen avslöjade lite om framstegen sade de att de hade enats om en ram för att gå vidare – säkerligen en anledning till försiktig optimism. En överenskommelse skulle ha nåtts i slutet av juli 2014, men tidsfristen förlängdes till november. Ännu en gång misslyckades Iran och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland med att nå tidsfristen i november. Ingendera sidan var dock redo att kasta in handduken, och de fastställde en tidsfrist till mars 2015 för att skissera en ram och den 30 juni 2015 för ett fullständigt avtal. Förhandlingarna tog fart i februari 2015 och USA:s utrikesminister John Kerry förde en rad diskussioner med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif. Amerikanska tjänstemän uttryckte optimism om att en ram skulle vara på plats i slutet av mars och att ett fullständigt avtal skulle vara på plats i slutet av juni.

I november 2014 gick Ryssland med på att bygga två – och potentiellt åtta – kärnkraftsreaktorer i Iran. Som en del av avtalet kommer Iran att köpa reaktorbränsle från Ryssland, vilket minskar Irans behov av att anrika sitt eget uran.

Iran bidrar till kampen mot ISIS

Iran, som har ett enormt inflytande över den shiamuslimskt ledda regeringen i Irak, har gett råd till Irak när landet kämpade mot ISIS, den radikala militanta gruppen som har försökt att införa en islamisk stat i norra Irak och Syrien. Qassim Suleimani, chef för Quds-styrkan inom det iranska revolutionsgardet, reste till Bagdad för att hjälpa Maliki och militära ledare att planera ett svar på ISIS framfart. Iran har regelbundet skickat militära förnödenheter till Irak och inlett flygattacker riktade mot ISIS-militanter i västra Irak. I mars 2015 ledde iranskstödda miliser och iranska trupper kampen mot ISIS i Tikrit i Irak. Iranska militärledare gav också vägledning till stridskämparna.

Historiskt kärnenergiavtal träder i kraft

Carlos Barria, Pool Photo via AP

Ledarna för Iran och de sex nationer som förhandlat fram kärnenergiavtalet

I mars 2015, när Iran tycktes vara nära att skriva under ett tioårigt avtal som skulle trappa ner på landets kärntekniska program i utbyte mot att sanktionerna upphävdes, tog 47 U.USA:s republikanska senatorer undertecknade ett öppet brev till iranska tjänstemän där de sa att avtalet kunde upphävas ”med ett pennstreck” av president Obamas efterträdare. Brevet, som skrevs av den nyblivne senatorn Tom Cotton från Arkansas, väckte upprördhet bland demokraterna, som sade att åtgärden, som saknar motstycke, undergrävde Obamas utrikespolitik. Iranska tjänstemän avfärdade brevet och fortsatte förhandlingarna. ”Enligt vår åsikt har det här brevet inget juridiskt värde och är mest ett propagandaspel”, sade utrikesminister Mohammad Javad Zarif.

Den 16 januari 2016 hävdes Irans sanktioner av USA och europeiska länder. De långvariga sanktionerna, både finansiella sanktioner och oljesanktioner, hävdes efter att inspektioner visat att Iran hade demonterat vapnen i enlighet med vad som överenskommits i kärnenergiavtalet. Omkring 100 miljarder dollar av Irans tillgångar frigjordes också efter inspektionerna av internationella representanter.

Läggandet av tillgångar och sanktioner kom några timmar efter ett fångutbyte mellan USA och Iran. Tre amerikaner, en marinsoldat, en reporter från Washington Post och en pastor, befriades från Iran och skickades till Tyskland för att få medicinsk behandling på en amerikansk militärbas innan de återvände till USA. En fjärde amerikansk fånge, Nosratollah Khosravi, frigavs i samband med utbytet, men bestämde sig för att stanna i Teheran. En femte amerikan släpptes i ett separat arrangemang.

För sin del släppte USA sju iranier som hade brutit mot embargon. USA tog också bort 14 andra iranier från internationella efterlysningslistor. Med det banbrytande kärnenergiavtalet med Iran nu i kraft nådde president Obama ut till iranierna den 17 januari och bad dem att ”följa en ny väg” med västvärlden. Samtidigt införde USA mindre nya sanktioner mot Iran för att landet utfört förbjudna missiltester.